Gudrun kan allt som finns att veta om Stora Sköndal

Efter över 60 år på Stora Sköndal är Gudrun Wendel något av en levande (och mycket intressant) historiebok för området. Hon kom till Stora Sköndal redan 1962 som bibliotekarie vid Sköndalsinstitutet, där hennes make senare blev rektor. Genom åren har Gudrun och hennes familj bott på flera adresser inom området – från personalbostad på Waldemar Rudins väg till villa i Skogsbyn. Sedan 2014 bor Gudrun i seniorlägenhet i bostadslängan kallad Kollekten, vilket hon beskriver som ett av sina bästa boenden – tryggt, trevligt och med goda grannar.

Liv innanför grindarna

Livet på Stora Sköndal beskriver Gudrun som liknande på en gammal bruksort. Man arbetade, bodde och umgicks på området. Många tidigare anställda bor kvar än idag, och det sociala livet är aktivt bland seniorerna. Gudrun leder själv en månatlig bokcirkel och deltar i kulturlivet på Stora Sköndal. Och jo, man säger “på” Stora Sköndal, inte “i” Stora Sköndal. Man talar också om att bo “innanför grindarna” – även om några faktiska grindar in till området inte har funnits på väldigt länge, om någonsin.

Dokumenterar liv och historia

Med sitt stora intresse för lokalhistoria har Gudrun aktivt bidragit till att dokumentera Stora Sköndals utveckling, och samlat berättelserna om verksamheter, byggnader och människorna här. Hon har skrivit i jubileumsskrifter, faktakontrollerat boken ”Stora Sköndal” och katalogiserat omfattande fotosamlingar från Diakonisällskapets tid. Som redaktör för seniorernas nyhetsblad Veckoinfo har hon även hållit området informerat om aktuella händelser. Det Gudrun inte vet om Stora Sköndal är inte värt att veta!

Svartvit bild på människor och tittar i böcker på bibliotek. Bilden troligen från tidigt 60-tal.
Gudrun då. Hjälper besökare i biblioteket på epilepsisjukhuset på Stora Sköndal.

En plats som alltid förändrats

Vid frågan om hur hon ser på den planerade stadsutvecklingen i området, visar det sig inte vara ett särskilt känsligt ämne. “Stora Sköndal har alltid förändrats,” menar hon och påpekar att området kontinuerligt utvecklats under hennes tid där, från bygget av Skogsbyns villaområde under 60-talet, till Kollekten på 90-talet och senare bostäderna på Nils Lövgrens väg. Men hon känner vemod över att den nyligen nedlagda kyrkomusikerutbildningen inte längre finns kvar – då den gav mycket glädje till de boende i området – och att högskoleverksamheten lämnat området. Det viktiga nu är att de fina, historiska byggnaderna och det gröna bevaras, något som ju lyckligtvis är en grundförutsättning i stadsutvecklingen.